Introduktion
Något vi lär oss tidigt i livet är konsten att smickra människor trots att de inte helt och fullt förtjänar det, att fejka ett intresse för ämnen som vi egentligen inte bryr oss särskilt mycket om.

Är även detta att ljuga? Är det inte snarare en slags social kompetens, på den mest grundläggande nivå? Hur ska man annars göra för att få ett samtal att flyta lätt och bekvämt med andra?

Och hur skulle andra annars göra för att inte såra oss när vi berättar om ämnen som de i ärlighetens namn tycker är rätt trista?

Utdrag
Det lösa tyckandet är i vårt samhälle nästintill en medborgerlig plikt, och i trevligt sällskap det minsta artigheten kräver.

Den som vägrar yttra sig om sådant han inte begriper får finna sig i att bli betraktad som asocial eller i varje fall som ofattbart högdragen.

Sanningen är sällan så konkret som vi önskar, vill eller låtsas om. Ber man ett syskonpar att berätta om sin gemensamma barndom får man höra två sanna berättelser som likväl skiljer sig åt på flera väsentliga punkter.

Ändå ljuger ingen. Ber man två konstnärer som specialiserat sig på realistiskt måleri att samtidigt måla av en utsikt, kommer de inte att producera identiska tavlor. Även om ingen av dem får med alla detaljer, kommer båda att vara sanna.

Poängen är att sanningen är individuell. Min sanning är just min. Det är inte den exakta återgivningar av en händelse, men min bild av den.