Introduktion
I novellen framträder berättaren, som även är huvudpersonen, med avsikten att dela en episod från sitt förflutna för att påvisa sin mentala hälsa efter att ha begått mordet på den äldre mannen, grundat på aversionen mot mannens öga som påminde om en get.
Vid novellens inledning är huvudpersonen synnerligen vänlig gentemot mannen under sju dagar, och han är omedveten om huvudpersonens ondskefulla plan.
Under de första sju nätterna upprepas samma procedur när berättaren smyger in i den äldre mannens rum medan denne sover och inväntar ögonblicket då ögat öppnas och huvudpersonen kan genomföra sitt mord. Den åttonde natten inträffar öppnandet av ögat när mannen vaknar av ljuden vid dörren.
Utdrag
Huvudpersonen, som inte namnges, framhäver sig själv som nervös men icke galen. Berättelsen fungerar som ett bevis för att mordet var genomtänkt och intelligent snarare än ett uttryck för galenskap.
Genom att framhäva detta avser författaren att en galning inte skulle ha utfört mordet på ett så genomtänkt sätt.
Novellen presenteras i jag-form, där berättaren och huvudpersonen är samma individ. Huvudpersonen identifieras aldrig som man eller kvinna och lämnas utan beskrivning av utseendet.
Även om berättaren är anonym, ger texten insikter i personligheten genom sättet denne uttrycker sig. Valet av jag-form accentuerar huvudpersonens mentala instabilitet och återspeglar på ett effektfullt sätt berättelsens ton.
En biroll i novellen är den äldre mannen, vars detaljer förblir sparsamma. Endast hans förmögenhet avslöjas genom huvudpersonens anmärkning om mannens guld.
Sambandet mellan huvudpersonen och den äldre mannen förblir oklart, vilket gör det osäkert om de är släkt eller om huvudpersonen är mannens vårdare.
Båda karaktärerna gestaltas genom indirekt karaktärisering, vilket innebär att läsaren själv får söka efter ledtrådar i texten för att forma en uppfattning om deras egenskaper.
Huvudpersonen är en dynamisk karaktär, då dennes beteende förändras under berättelsens gång. Från början är huvudpersonen mycket metodisk och välplanerad när denne avslöjar sina avsikter och genomtänkta planer.
Dock sker en transformation där huvudpersonen gradvis blir allt mer orolig och nervös. I slutet av berättelsen kulminerar detta i ett öppet erkännande och utbrott.
Å andra sidan är bikaraktären mer statisk i berättelsen, för dess beskaffenhet förblir oförändrad genom hela texten.
Lämna ett svar