Introduktion
I denna analys ska jag analysera en novell som heter “Kartongmannen” som är skriven av författaren Katarina Mazetti, som publicerades 2010.

Novellen handlar om en tonårstjej som underhåller sig själv samtidigt hon åker tunnelbana genom att utöva en lek som hon namnger “polisvittne”. En gång när hon utövar sin lek, stöter hon på en mystisk man.

Mannen släpar på en kartonglåda som är rödfläckig, därför döper hon honom till “Kartongmannen”. De stöter på varandra ett flertal gånger men mötena är korta, vilket leder till åtskilliga missförstånd.

Flickan är söt och mannen får ett visst intresse av flickan, där han gör flera kontaktförsök vilket gör att flickan börjar att känna sig otrygg och rädd.

Kartongmannen tycker om att träffa henne, och allteftersom de träffas blir mannens uppförande allt mer märklig för flickan och det framkallar mörka och negativa tankar om mannen hos henne.

Den centrala konflikten mellan dessa två människor är misstolkningar och dömande åsikter på grund av utseendet.

Innehållsförteckning
Karaktärerna
Berättarperspektivet
Avslutning

Utdrag
Författaren har skrivit denna novell i ett förstapersonsperspektiv som beskriver novellen ur två synvinklar; Flickans perspektiv och Kartongmannens perspektiv, vilket är de enda karaktärer som är med i novellens berättelse.

Berättarperspektivet är en viktig faktor på hur motivet framställs, hur två människors möten kan uppfattas från olika håll.

Dessa två synvinklar visar hur karaktärerna missförstår varandra genom deras förutfattade meningar på varandra, vilket är motivet i denna novell.

Mazetti använder sig av lågprosa när hon beskriver Kartongmannens tankar. Däremot använder författaren ett mer välformulerat språk utifrån flickans perspektiv.

Författarens berättarteknik gör att man uppfattar olikheterna hos karaktärernas personligheter enklare utan att författaren beskriver det för det läsaren.

Det sätt Mazetti använder genom att skriva karaktärernas inre tankar och fördomar gentemot varandra skapar feltolkningar och kommunikationssvårigheter mellan karaktärerna vilket gör att man som läsare känner frustration av situationen.

Detta förevisas tydligt genom parallellhandlingen, då karaktärerna beskriver samma händelse fast ur sitt egna perspektiv, till exempel flickan tänker att mannen ger henne ett “listigt flin” medan mannen beskriver det att han “ler ursäktande”.

Det leder till utvecklande hos karaktärernas individualitet, då vi får en inblick på hur de ser på omvärlden.