Introduktion
Jag har nu fördjupat mig i Håkan Nessers mest framstående verk, "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö". En berättelse om brott insvept i en ömsint kärleksberättelse.

Men vad är egentligen intrycket av såväl boken som filmen? Hur avviker de från varandra? Vilken av dem kan anses överlägsen, och vem är den skyldige?

Det finns ett mängd frågeställningar och variationer att utforska mellan bok och film, några av vikt, andra mer perifera, men ingen aspekt är att förkasta. Personligen noterade jag en betydande skillnad i upplevelse mellan att läsa boken och titta på filmen.

Många små detaljer som avvek störde mig och ledde till att filmens upplevelse kändes betydligt mindre tillfredsställande jämfört med boken. Jag föredrar när filmen är så trogen källmaterialet som möjligt, för att verkligen leva upp till de förväntningar som boken skapat.

Som exempel, när något olycksbådande närmar sig eller när något går snett, brukade Erik alltid recitera en sekvens: "Cancer – Treblinka – kärlek – knulla – döden."

Utdrag
Jonas Karlsson, som porträtterar Henry, gjorde dock en fenomenal insats. Han gestaltade Henry precis som jag föreställde mig honom utifrån boken – självsäker och macho.

Han infriade förväntningarna med sitt James Dean-utseende och det karakteristiska Lucky Strike-cigaretterpaketet i ärmen på den uppkavlade t-shirten. En riktig hjärtekrossare som jag tror passar perfekt som Henry.

Det finns fördelar med att adaptara en bok till film, inte bara nackdelar. Upplevelsen kan förstärkas och fördjupas när berättelsen visualiseras. Kraftfulla ljud och effekter kan höja filmens känslomässiga intensitet och skapa både skräck och skratt, precis som regissören önskar.

Ett bra exempel är slagsmålet i Lackaparken där ljudet inte bara förbättrar scenen utan även överskrider bokens version. Allt blir mer brutal och rått när det visas visuellt, jämfört med textuellt.

Som en anhängare av boken finner jag att denna scen är mer njutbar i filmen än i boken, en tendens som ofta förekommer.