Introduktion
Eders Majestäter, Ers kungliga högheter, Fru Talman, Ers Exellencer och Mina Damer och Herrar. Jag är oändligt stolt, glad och hedrad över att få stå här i dag på Sveriges Nationaldag, på vår nationaldag och försöka ge uttryck för vad jag känner.

Stora känslor kan vara svåra att precisera och Kärleken till Sverige, som ju den här dagen handlar om, min, er och alla andras, är som alla kärlekshistorier lite komplicerad.

En gång för väldigt längesen, eller i alla fall för trettio-fyrtio år sen, fanns det ett Sverige som var enklare. Så mycket enklare att jag nästan kan förstå dom som längtar tillbaka. Men bara nästan

Utdrag
Visst fanns det redan då svenskar som inte passade in i folkhemmet: Nån ogift moster som bodde ihop med sin manhaftiga väninna – eller nån inflyttad tysk som åt konstigt bröd – men det där var små pittoreska fläckar på Carl Larsson- tavlan som bara gjorde den mer intressant – och dom riktiga svenskarna ännu svenskare.

För det finns ju inget som gör folk mer sammansvetsat än när man kan enas om vilka som är annorlunda. Och det fungerar så länge mor är rar och far är karl och dom annorlunda inte blir för många.

Men sen började sörgårdsidyllen förändras. Visst, Norrlands skogar var fortfarande lika vackra, Skånes slätter lika sköna och Dalarnas ängar lika gröna – men Kärleken till Sverige spred sig även bland folk som inte var födda här och som nu flyttade hit.

Även svenskarna började resa utanför Ving-ghettot på Kanarieöarna och kärade ner sig i utlänningar och tog hem dom.

En av pionjärerna var självaste Kungen och plötslig hade vi en mystiskt pratande drottning som varken kände till småländska kroppkakor, hambo eller Hasse Tellemar, hur skulle det här gå?

I samma veva tröttnade mor på att bara vara rar: Hon ville vara med och ro båten och slet åt sig ena åran. Och par som inte kunde enas om färdväg bara åkte runt runt och ibland trillade den ena överbord.