Introduktion
Det är ofta sagt att språket är en levande organism, född, förändrad över tid och slutligen döende. Trots vår kamp för att förhindra utdöende är det oundvikligt att allting har sitt slut.

Vi ger människor medicin, bevattnar våra blommor och samlar resurser för att låta våra nuvarande minoritetsspråk överleva.

Men till sist, trots ansträngningarna, kommer det oundvikliga. Det jag vill utforska idag är att vi behöver inse att samma gäller för våra nuvarande minoritetsspråk.

Vi behöver våga lossna från det för att välkomna de nya minoritetsspråken som tar form i vår samhällskontext.

Det är dags att lämna det historiska bakom oss och istället rikta blicken framåt mot det som kan komma!

Utdrag
Är denna oro befogad? I artikeln "Ska vi bry oss om språkdöden" (Språktidningen 11/14/2011) av Ingela Hofsten, påpekar Östen Dahl, professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet, att det är naturligt att språk dör.

Det har hänt tidigare och sker fortfarande i vår tid. Det är en ofrånkomlig verklighet. Detta betyder inte att svenskan skulle dominera som det enda majoritetsspråket, eller att minoritetsspråken skulle förbjudas i Sverige.

Tvärtom, alla språk och dialekter ska få existera! Jag tror att en "polyspråkkultur" gynnar samhället. Om vi släpper på vår nuvarande support för minoritetsspråken, kommer det naturligt att uppstå utrymme för och en förändrad attityd gentemot de "nya" språken.

Vi måste inse att något ibland behöver ge vika för att skapa plats åt något annat och utforska andra sätt att bevara minoritetskulturen, bortom språket.

I Sverige har vi lagar som syftar till att skydda och stärka minoritetsspråkens ställning i samhället. Om detta skydd skulle minskas, fruktar utövare att kulturarvet kommer att skadas och en viktig samhällsresurs går förlorad.

Denna lag ger människor rättigheter som modersmålsundervisning för fullständig språkkompetens och rätt till tolkning vid samtal med exempelvis skolor och myndigheter.