Introduktion
Terminologin "Rosengårdssvenska" eller "Rinkebysvenska," kära barnet med många alias, har etablerat sig i förorterna dit många invandrare dras på grund av att de har flytt från sina hemländer, ofta på grund av konflikter och krig.

För att förbättra sin ömsesidiga förståelse, särskilt när deras behärskning av det svenska språket är begränsad, har de smält samman ord från sina modersmål med det svenska språket.

Vissa argumenterar att denna variant av svenska på något sätt kan utgöra ett hot mot standardsvenskan och att den "korrekta" svenska kommer att försvinna.

Det påstås också att denna form av svenska från förorterna kan isolera människor och att skolsystemet misslyckas med dem. Men är detta verkligen fallet?

En artikel med rubriken "Utmaningar med förortsspråket" publicerades i tidningen Metro den 27 april 2006. Artikeln inkluderade en intervju med Leonardo Monasterio, en forskare som specialiserar sig på förortsspråk från "Botkyrkagänget" Mala Junta.

Monasterio hävdar att förortsspråket skapar en känsla av samhörighet och gemenskap bland unga, eftersom det blir en form av kodad kommunikation som utomstående inte förstår, till exempel när de pratar om polisen.

Utdrag
En del kritiserar Rosengårdssvenskan genom att hävda att den kan bidra till att invandrare självsegregerar sig och lever i isolering, eftersom de endast kommunicerar på ett visst sätt och använder sig av detta speciella språk. De anser att detta kan skada det "äkta" svenska språket.

Jag finner dessa påståenden ogenomtänkta. Vi måste komma ihåg att majoriteten av dem som bor i förorterna nyligen har anlänt till Sverige och därför använder de förortssvenska för att kommunicera snabbt och enkelt.

Detta underlättar språkinlärningen. Vem vet, det är möjligt att Rosengårdssvenskan faktiskt kan vara en hjälp på vägen för att lära sig en mer standardiserad svenska.

Tänk dig att du var tvungen att lämna ditt hemland och bosätta dig i ett främmande land med ett helt annat språk och alfabet.