Introduktion
På den andra juni 1989, hade dramafilmen "Döda poeters sällskap" sin premiär i USA, med en efterföljande global release under sommaren och hösten samma år.

Originaltiteln var "Dead Poet Society," och den regisserades av den australiensiska regissören Peter Weir. Huvudrollerna i filmen inkluderade Robin Williams, Robert Jean Leonard och Ethan Hawke.

Utdrag
De centrala figurerna, det vill säga de karaktärer som filmen fokuserar mest på, utgörs som jag tidigare nämnde av både Todd och Neil.

Trots detta anser jag att huvudrollen snarare tillkommer Todd, även om tittaren inte fullt ut inser hans avgörande betydelse förrän i slutscenen.

Vid sin sida har han den drivande kraften i form av Neil. Neil utför handlingar som Todd aldrig skulle vågat genomföra, och jag tror att utan Neils påverkan hade Todd aldrig vågat göra det sista upproret mot Mr. Nolan.

Antagonisten är knepigare att fastställa; jag uppfattar att pojkarna snarare kämpar mot den övergripande idén att de tyst bör följa alla befallningar snarare än mot en specifik person.

Ändå representerar både Mr. Nolan och Neils far just denna idé, så de kan ses som antagonistiska krafter.

Som medhjälpare till Neil finns pojkarna i Döda poeters sällskap, särskilt Knox och Dalton. De bidrar till att forma Neils berättelse och agerar som viktiga biroller inom filmens dynamik.

När det kommer till berättarkomponenterna, sticker särskilt en scen ut; den när Neil precis har konfronterats med sin far om att teaterdrömmarna är över, och han beslutar sig för att det inte är värt att leva utan dem.

Scenen utspelar sig mitt i natten, med alla lampor släckta, vilket ger en kyligare ton än tidigare scener. Känslan av sorg förstärks av den dovblå musiken. Filmscenerna är kortare och består enbart av närbilder eller halvbilder, med en långsammare hastighet, nästan som i slow motion.

Dessa element bidrar alla till att ge tittaren en förnimmelse av att något fruktansvärt kommer att inträffa, vilket det också gör.

Andra aspekter som jag noterade var den återkommande användningen av kamerarörelser som följde händelserna, såsom åkningar, panoreringar och zoomningar.

Effekten blir att tittaren känner sig närmare händelserna; om kameran hade varit stilla kanske det hade känts mer overkligt och inte väckt känslorna på samma sätt.

Detta förstärktes ytterligare i scener där kameran var placerad mitt i händelseförloppet och följde karaktärerna i cirklar.