Introduktion
Under den senaste tiden har diskussionen kring den litterära kanonen intensifierats. Inför valet 2006 hade Folkpartiet en vision om att etablera en litterär kanon – en noggrant sammansatt lista innehållande betydelsefulla litterära mästerverk som präglat den svenska kulturen.

Dessa verk skulle vara en integrerad del av varje svenska elevs utbildning. Vid det senaste valet 2014 framförde även Kristdemokraterna ett liknande förslag. Deras idé innefattade dock inte bara litteratur, utan sträckte sig även till film, musik och teaterstycken.

Konceptet med en litterär kanon har mötts av både beröm och kritik. Det här dokumentet kommer att belysa de olika argumenten från båda sidor av denna debatt, för att sedan försöka förklara de möjliga konsekvenserna för det svenska samhället om en obligatorisk litterär kanon skulle införas.

Utdrag
Men hur resoneras det från de som inte stöder idén om en litterär kanon? I en artikel med titeln "Kulturkanon mot verklighetens folk?" som publicerades i Trelleborgs Allehanda den 12 augusti 2010, utforskar Madeleine Brandin olika aspekter av ämnet.

Hon reflekterar över det faktum att det kan finnas en form av motsägelse i att några få individer skulle ha auktoritet att sålla bland litterära verk och definiera kultur, när kultur i grund och botten representerar fria tankar.

Hon framhåller även att "Det är något föråldrat med sådana riktlinjer, att någon ska diktera vad som är högkvalitativ kultur. Det finns en inneboende konservatism i urvalet, det kan lätt bli lite gammaldags."

Liknande tankar uttrycks i artikeln "Klassikerna ska ge KD skolsegern", publicerad i Expressen den 1 september 2014, där skribenten Elisabeth Mamorstein ställer frågan till Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund: "Låter inte statliga listor över rekommenderad kultur som något som skulle ha passat in i Sovjet?"

Här återspeglas klart vad motståndarsidan i denna debatt anser; det är helt enkelt inte förenligt med demokratin att sätta samman en lista och försöka fastställa vad som är dålig eller bra litteratur.

Göran Hägglunds svar på denna fråga var: "Det handlar inte om att statligt auktorisera böcker eller filmer, utan snarare om att introducera våra ungdomar till verk under deras skolår för att berika deras liv."