Introduktion
“Jag hatar att frysa. Jag får panik av bara tanken att vara ute utan vantar när det blåser”, är början av Bea Uusmas bok Expeditionen: Min kärlekshistoria.
Trots detta faktum fann hon ett starkt intresse för Andréexpeditionen och har spenderat åtskilligt med tid i kyla i hopp om att finna en vetenskaplig förklaring till vad som skedde för över drygt 120 år sedan.
Varifrån kommer egentligen hennes källa till motivation att fortsätta trots de många motgångar som skildras i hennes bok?
Från samma oas som Thor Heyerdahl, som valde att ge upp sin familj och nästan sitt egna liv för att bevisa sin vetenskapliga teori?
Eller kanske från Steven Hawking, som trots sin diagnos i ALS framhärdade i vetenskapen genom att kämpa mot klockan som tickade mot hans död?
Varför väljer vissa människor att trots det de riskerar att förlora göra allt för vetenskapen? Vi människor har väl inte blivit Jack Dawson som för att rädda vetenskapen, Rose DeWitt väljer att sjunka ner på botten av norra Atlanten?
Eller är det kanske inte vetenskapen dessa människor velat utveckla; kanske har de ett eget motiv?
Denna fråga kommer nu att diskuteras på individnivå men även på samhällsnivå då vårt sätt att agera ofta reflekterar de normer och uppfattningar som vi har, som i sin tur grundar sig i den tidsperiod vi lever i.
Utdrag
Vi går nu in på vår nutid och reflekterar kring Bea Uusma, läkare och expert på Andréeexpeditionen. Hon nämner under hennes sommarprat på P3 hur hon “tvingades att utbilda sig till läkare” för att lättare kunna förklara det som hände under Andréexpeditionen.
Hon beskriver sin undersökning som ett intresse som gick över i en besatthet.11 Även om hon vetenskapligt bevisar vad som gick fel den där dagen på Vitön för över 120 år sedan är det också ifrågasättbart huruvida detta faktiskt främjar vetenskapen.
Å ena sidan skulle hon påvisa hur viktigt det är att använda en vetenskaplig metod innan man drar slutsatser, vilket det skett mycket kring just Andréeexpeditionen. Dock är det inget som egentligen kan räknas som att hjälpa mänskligheten framåt.
Uusma beskriver i sitt sommarprat hur hon ofta blev anmärkt av andra för sitt dåliga moderskap då hon när hennes barn var små spenderade 3 månader bland annat på en båt på det Norra ishavet.
Hennes svar på detta var att hennes barn klarade sig ihop med deras pappa och att hon trots sina färder var minst lika delaktig i deras uppväxt.
Lämna ett svar