Introduktion
Vi präglas sedan barndomen av att inte låta yttre påverkan styra våra val. Vår fostran betonar vikten av att agera enligt våra egna övertygelser och värderingar. Detta gäller även när det handlar om att bli förälder – där vi inte bör göra avkall på dessa principer.

Denna hållning är konsekvent och ärlig. Trots detta verkar alla de kloka råd vi fått om integritet, självbestämmande och att våga säga nej, ha försvunnit i diskussionen om abort. Plötsligt verkar kvinnors känslor inte längre ha någon betydelse.

Utdrag
På Malta är abort inte ens tillåtet om kvinnans liv är i fara. Om samhället tillåts diktera att en kvinna ska offra sitt liv för fostrets skull, är steget inte långt till att samhället också fråntar henne andra rättigheter. Hennes liv förlorar sin värde i samhällets ögon, och hon blir en bricka i ett spel.

Många anser att abort är liktydigt med mord, eftersom det innebär att ett liv tas bort. Men frågan är hur livsdugligt ett foster verkligen är.

Mänskliga foster utvecklar inte känselceller förrän i vecka 10, och de nervkopplingar som krävs för att fostret faktiskt ska kunna känna och reagera på stimuli är inte färdigutvecklade förrän i den femte månaden av graviditeten.

Ett tidigt aborterat foster kan alltså inte uppleva någon form av känsla. Dessutom är fostret inte kapabelt att överleva utanför livmodern förrän efter vecka 22. De foster som avbryts genom abort är alltså inte livsdugliga och har inte heller en fullständigt utvecklad förmåga att känna smärta.

Det handlar inte om kallblodigt mord. Däremot kan det likställas med mord att tvinga en kvinna att genomföra en graviditet och förlossning trots att hennes eget liv är i akut fara och överlevnadsutsikterna är små. Det är en grym dödsdom.

Många kvinnor väljer att avbryta en graviditet på grund av fostrets allvarliga missbildningar, vilket skulle leda till ett liv fyllt av lidande och smärta.