Introduktion
Först och främst är det möjligt att observera dessa djurarters pälsar. Lejon är i vanliga fall guldbruna medan sebramanguster har mer grå/gråbrun päls med vita ränder.

Dessa djur lever i samma biotop men har inte samma nisch vilket pälsen är ett bevis på då lejonen vanligtvis lever i den öppna eller trädbevuxna savannen medan sebramanguster i termitbon närmare till gräs.

För sebramangusten kan detta utseende förts vidare med naturligt urval då dessa lätt kan kamouflera sig från djur högre upp i näringskedjan såsom hyenor, schakaler och leoparder.

Lejonens päls underlättar för dem att smälta in i miljön vilket lett till fler framgångsrika jakter vilket med tiden inneburit att lejon med just denna päls överlevt.

Den sibiriska tigerns päls har på samma sätt en funktion för att öka djurets fitness då pälsen är relativt ljus vilket även underlättar jakten då de lättare smälter in i sin omgivning.

Utdrag
Lejon och sebramanguster är flockdjur som under jakt kan få tag i bytesdjur då de har en stor kvantitet. Detta i kontrast till tigern som är stor för att just kunna få tag i relativt stora bytesdjur då de lever solitärt.

Ytterligare något som kan kopplas till storlek och biotop är hur lejon kommer upp i högre hastigheter jämfört med tigrar då dessa lever i en miljö där även bytesdjuren kommer upp i högre hastigheter då miljöns underlag är lättare att ta sig fram på.

Massan har viss betydelse för hur snabbt olika djur kan springa och i kombination med miljön kan det alltså fås funktionella egenskaper för båda dessa djurarters nisch.

Sebramangusten är i kontrast mycket liten vilket evolutionärt sett kan grunda sig i att dessa både är predatorer som konsumerar mindre bytesdjur såsom insekter, mindre ryggradsdjur men också är bytesdjur som kan vara svårare att få tag på då de är små och smidiga.

Både pälsen och storleken på dessa djur har alltså kopplingar till en ökad fitness gentemot deras respektive nisch.2 Det är möjligt att observera att dessa djur alla har något gemensamt, vilket är hur de alla räknas som karnivorer.

Detta är även möjligt att se då det genom naturligt urval för alla dessa arter utvecklats långa och vassa hörntänder samt vassa kindtänder som underlättar konsumeringen av kött.

Något 3 ytterligare som är nämnvärt kring sebramangusten är hur denna kan konsumera giftormar utan att påverkas av giftet.