Introduktion
Edymion är en litterär skatt skapad under romantikens epok av den svenska författaren Erik Johan Stagnelius.

Denna dikt berättar om den unga herden Endymion, som tar sig en kort vila medan Delia, mångudinnan själv, försiktigt stiger ner från skyn för att smyga en kyss på hans läppar.

Trots detta avbryts hennes försök till frestelse, och hon blir ombedd att inte störa Endymions drömmar. Att återkalla honom från den gudomliga världen av drömmar skulle endast fylla honom med en fruktansvärd tomhet.

Utdrag
Berättelsen utspelar sig i nutid, vilket ger en genuin känsla. Det är som om man är där och ser Delia kyssa Endymion, och så vidare.

Det liknar nästan att titta på en film, och det förstärker självklart intrycken. Om dikten hade varit skriven i en annan tempusform skulle upplevelsen inte vara densamma.

Orden i Endymion är, som jag nämnde tidigare, något utöver det vanliga. I det femte stycket står det: "Rosenkransade Brud på saffransbädden."

Jag fann saffransbädd lite svårt att förstå till en början, men efter lite undersökning insåg jag att det var en liknelse för gyllenbruna moln.

Stragnelius kunde lika gärna ha använt "gyllenbruna moln," men det hade inte förmedlat samma mystiska känsla som "saffransbädd," och under romantikens epok var det ju just känslan som stod i centrum!

Således får vi följa berättelsen om gudinnan Delia, som blir förälskad i den unga, vackra herden Endymion medan han ligger och sover.

Dikten beskriver hans krulliga hår och mjuka hy, och Delias begär efter honom är uppenbart. Orden "smäktande blick" och "våta kinder" i det andra stycket ger intrycket av hennes intensiva längtan efter honom.

När Delia stiger ner från molnen, strålar bergen, dalarna och skogarna. Ordet "myrtenskogar" är laddat med kärlek, eftersom myrten är en buske som växer vid Medelhavet och har varit förknippad med kärlek sedan antiken.

Vi får sedan veta att Endymion sover i en elysisk glans, vilket innebär en paradisisk sömn, enligt Elysium som var himlen enligt grekisk mytologi.

Det beskrivs även hur Delia gråter, vilket jag tror beror på att hon innerst inne vet att hon inte kan vara tillsammans med Endymion.

Han är en enkel människa och hon är en mäktig gudinna. Men hon kysser honom ändå, och det är som om eld brinner på Endymions läppar när det sker, vilket symboliserar en passionerad kärlek.