Introduktion
För att underlätta förståelsen av dyslexi utformade Uta Frith (1999) en förklaringsmodell som utgår från tre olika nivåer:

En biologisk nivå (neurologisk och/eller genetisk), en kognitiv nivå (hur språk och icke-språklig information bearbetas) och en beteendemässig nivå (hur svårigheterna tar sig uttryck).

Utdrag
Dessa tre nivåer samspelar med den omgivande miljön. Den fonologiska modellen är en språklig förklaringsmodell av dyslexi.

Det innebär att aspekter av en individs språkliga processning identifieras som ett grundproblem, till skillnad från annan typ av kognitiv processning av t ex visuella intryck.

En individ med dyslexi har framför allt svårigheter med processningen av språkets ljudsystem eller fonologiska system.

Eventuella problem med att bearbeta språkljud (fonem) kan prövas genom att låta barnet ta bort, lägga till eller kasta om fonem i ett ord.

Svårigheter med detta kan leda till att barnet utvecklar oklara inre bilder av ord och stavningar och att läsflytet påverkas:

Läsningen blir antingen långsam och mödosam eller snabb och full av gissningar.