Innehållsförteckning
HUR ANDAS VI?
- Syfte
- Materiel
- Försök 1: Buk- eller bröstandning (Syfte, Hypotes, Utförande, Resultat, Slutsats)
- Försök 2: Vad finns i utandningsluften? (Syfte, Hypotes, Utförande, Resultat, Slutsats)
- Försök 3: Hur mycket luft andas du? (Syfte, Hypotes, Utförande, Resultat, Felkällor, Slutsats)
- Försök 4: Hur ofta andas du? (Syfte, Hypotes, Utförande, Resultat, Slutsats)
Utdrag
Syfte: Målet med denna experimentella studie är att utforska människans andning på djupet genom varierande undersökningar och metoder.
Utforskningen består av fyra elementära försök som belyser de muskler som engageras under vår andning, kompositionen av utandningsluften, vår andningsvolym samt frekvensen av våra andetag.
Materiel:
- Stearinljus
- Tändstickor
- Plastpåsar med olika volym, några mindre (1l), några större (4l)
- Tidtagarur (klocka med sekundvisare)
- Liter- och decilitermått
- Plasttratt
FÖRSÖK 1: BUK- ELLER BRÖSTANDNING
Syfte: Genom att utforska de muskler som aktiveras under andning, strävar vi efter att avslöja om andning enbart genom bröstkorgen är mer krävande än alternativa metoder.
Hypotes: Mellanrummet mellan lungor och buk, även känt som diafragma, är en viktig aktör under inandningen då det sänker botten av brösthålan och expanderar bröstkorgen. Dessutom engageras muskler som har fäste vid revbenen och arbetar för att utöka bröstkorgen.
Vid normal utandning slappnar dessa muskler av, men under mer ansträngd utandning, såsom vid exempelvis löpning, träder utandningsmuskler in i bilden genom sin anslutning till både revben och buk.
Utförande: I en liggande position på en hård yta, i detta fallet golvet, placerades den ena handen på buken och den andra på bröstet.
Genom att andas på ett naturligt sätt, uppmanades deltagarna att förnimma vilken region som uppvisade mest rörelse – var det bröstkorgen eller buken som höjdes och sänktes mest vid in- och utandning?
I det efterföljande experimentet, utmanades deltagarna att hålla bukmusklerna stilla och fokusera på att enbart använda bröstkorgen för andningen. Låter detta tillvägagångssätt vara enklare eller svårare när det kommer till andningen?
Resultat: Magen var den region som genomgick mest märkbar förändring vid andning. Magen expanderade i takt med att lungorna fylldes med luft, samtidigt som diafragman eller mellangärdet sänktes.
När utandningen ägde rum, lämnade luften lungorna och magen återgick till sin nedre position. Att upprätthålla stabila bukmuskler under andningen visade sig vara utmanande.
Det var inte möjligt att hålla dem fullständigt stilla då diafragman eller mellangärdet trycktes ned mot bukhålan. Försöket att enbart använda bröstkorgen för att andas förvärrade andningen eftersom det begränsade lufttillförseln till den övre delen av bröstkorgen.
Denna begränsning resulterade i att lungorna inte kunde fyllas helt med luft, vilket i förlängningen kan leda till brist på tillräcklig syretillförsel.
Slutsats: Det framkom tydligt att diafragman eller mellangärdet är en av de mest centrala musklerna i andningsprocessen, med förmågan att sänka bukhålan och därigenom expandera bröstkorgen.
Därför är den mest effektiva och hälsosamma andningstekniken att involvera både buken och bröstkorgen, istället för enbart att förlita sig på bröstkorgen.
När buken inte tillåts delta i rörelsen begränsas lungornas kapacitet att fyllas med luft, vilket över tid kan resultera i en otillräcklig syresättning.
Lämna ett svar