Introduktion
För de flesta är behovet av tillhörighet, någon form av gemenskap, starkt.

Men att inte behöva höra till, att få ha sin egen identitet och bli respekterad fast man avviker från normen, kan vara lika viktigt.

Med språket kan man innesluta eller stöta ut, visa solidaritet eller markera distans. Det har författarna Aino Trosell och Jonas Hassen Khemiri upplevt.

När Aino Trosell formade sina första ord var det dalbymål hon tog i munnen. Hon ärvde det av sin mamma, som kom från Sysslebäck i Dalby socken i norra Värmland.

- Det smakade som hjortron på tungan. Det drar mot norskan och är så oerhört poetiskt och känslomättat.

Jag har förlorat det nu, men jag vill alltid gråta när jag hör det talas. Jag blir alldeles varm, jag vill sitta ner och höra mer, mer.

Aino talade malungsmål också. Hennes pappa var dalmas, och det var i Malung familjen bodde.

Utdrag
Föräldrarna skildes när Aino var sex år. Elva år senare dog Ainos mor, utsliten efter ett liv som piga, skinnstansare och dubbelarbetande mamma.

Fadern, skogsarbetaren som hade blivit skinnskräddare och senare både öppnat och stängt en kiosk, flyttade till Stockholm och tog jobb som nattvakt.

Aino stod inte ut i Malung.
- Jag ville inte leva ett förutbestämt liv enligt givna könsrollsmönster. Jag flyttade till Göteborg.

Där blev jag omhändertagen av det svenska välfärdssamhället. Jag ömsade skinn, och det var befriande att komma till anonymiteten och möjligheterna i en storstad.

Aino började i gymnasiet, fick jobb på S:t Jörgens mentalsjukhus och bodde i ett litet rum på anstaltens vind. Nu var det svenska som gällde, men den dialektala tonen hade hon kvar.

"Har ni hört, vi har fått hit en dalkulla!" sade en av vårdarna. Och Aino skämdes.

- Plötsligt hörde jag, jävlar som jag lät! Jag lade snabbt om, och jag tyckte att det var skönt att bli av med spåren av Malung.

Det skulle dröja många år innan hon förstod att hon faktiskt for illa av att skära av de språkliga banden till hemtrakterna.

Hon säger att hon gick miste om en inre trygghet när hon förlorade sina faders- och modersmål.

Att hon som författare på svenska är beroende av sitt språkliga golv, malungsmålet. Och att det var denna insikt som senare fick henne att flytta tillbaka till Malung.

Jonas behöll fascinationen inför det arabiska under tonårstiden, och han kryssade obesvärat mellan sina språkliga tonarter beroende på vem han för tillfället umgicks med.

- Jag gick in i och ut ur olika aspekter av mig själv. Så gör ju alla. En människa har flera identiteter, de är motsägelsefulla och ständigt i rörelse.

Personligheten växlar när man byter språk, och varje aspekt är autentisk på sitt sätt.

Tio år senare skulle han använda en utvecklad variant av den brutna kompissvenskan i sin debutroman "Ett öga rött". Där är det huvudpersonen Halim som håller i pennan.

Han har genomskådat Integrationsplanen och vill bli Sveriges mäktigaste revolutionsblattefilosof.

Han behärskar maktens svenska, men han vränger den medvetet ut och in, bombarderar den med arabiska glosor och vitaminberikar den med egna slangbyggen i rastlös jakt på ett eget jag.