Introduktion
I boken "Svenska timmar Språket" (2011) av Lennart Waje och Svante Skogkund, utforskas svenska språkets historia och dess kontinuerliga utveckling.
Författarna belyser hur små, ständiga förändringar i språket över tid kan leda till betydande förändringar. Ett exempel på detta är hur svenska språket har utvecklats från urnordiska till den svenska vi talar och skriver idag, där det gamla språket nu är näst intill obegripligt för oss.
Waje och Skogkund ger också konkreta exempel på dessa förändringar för att ge oss insikt i hur språkets utveckling har ägt rum. Dessa förändringar inkluderar aspekter som grammatik, ljudförändringar och ordförråd.
Innehållsförteckning
Språkförändringar
Svenskan - ett indoeuropeiskt språk
Urnordiska (Fram till ca 800)
Runsvenska (800-1225)
Fornsvenskan (1225-1526)
Äldre nysvenska (1526-1732) och Yngre Nysvenska (1732-1900)
Nusvenska (1900-)
Utdrag
Svenskan - ett indoeuropeiskt språk
Författarna går vidare med att berätta att de flesta europeiska språk, inklusive svenska, har ett gemensamt ursprung.
Ursprungsspråket användes av en grupp människor som kallades Indoeuropéer och som levde norr om Svarta havet. Denna befolkning blev, av okända skäl, tvungen att lämna sina hemtrakter.
Resultatet blev en splittring av folket, och detta ledde till spridningen och utvecklingen av språket till den mångfald av språk vi ser idag.
Urnordiska (Fram till ca 800)
Enligt Waje och Skoglund finns det tyvärr mycket begränsad information om hur urnordiska talades och skrevs.
Det enda tillgängliga materialet är ungefär 200 korta runinskrifter, och forskarna är oeniga om hur de ska tolkas. Dessutom finns det olika teorier bland forskarna om ursprunget och åldern på urnordiskan.
En teori föreslår att urnordiskan kan ha utvecklats från det latinska språket. Det enda som forskarna är säkra på är att språket genomgick betydande ljudförändringar under den tid då urnordiska talades.
Runsvenska (800-1225)
Under perioden kring 800 e.Kr. ersattes det äldre runalfabetet av den yngre runraden, som bestod av endast 16 tecken. Denna förändring motiverades till stor del av de omfattande ljudförändringar som svenskan hade genomgått.
Det äldre runalfabetet bestod av 24 tecken, men på grund av språkets utveckling ansågs det nödvändigt att anpassa skriften till den nya verkligheten, enligt författarna.
Det finns tydliga belägg för en övergång till den nya skriften över hela spridningsområdet, vilket tyder på att runristarna troligen samarbetade på något sätt.
Lämna ett svar