Introduktion
Under 1500-talet var det europeiska inflytandet över världen relativt begränsat. Kolonierna fungerade främst som baser för handel och sjöfart.

Men mot slutet av 1800-talet återupptogs erövringen av landområden på en mycket större skala. Det utvecklades en tävlan mellan de europeiska stormakterna, och en betydande del av världen hamnade under europeiskt styre.

Denna form av erövringspolitik, som idag ofta ses som orättvis och undertryckande, kallas imperialism. Det var emellertid inte så européerna såg det när termen först började användas.

De ansåg att deras höga utvecklingsnivå gav dem rätt att dominera resten av världen. Afrika drabbades särskilt hårt av imperialismen, då det nästan helt delades upp mellan främmande erövrare.

Utdrag
När européer samlades vid förhandlingsborden för att dra gränser mellan sina kolonier, användes ibland en linjal snarare än hänsyn till gamla politiska uppdelningar eller befintliga befolkningsgrupper.

Linjerna korsade kontinenten på ett sätt som inte alltid tog hänsyn till den faktiska geografin eller de olika etniska gruppernas bosättningar.

Ett dramatiskt exempel på europeisk överlägsenhet var slaget vid Omdurman 1898 i Sudan, där över 11 000 afrikaner föll i strid, medan endast 48 britter förlorade livet.

Det var en påtaglig illustration av den obalans som präglade kolonialismens era. Det bör noteras att det enda afrikanska landet som framgångsrikt försvarade sin självständighet mot en europeisk invasion var Etiopien, som stod emot en italiensk erövring.