Introduktion
I artikeln "Svenska: Ett Språk i Förändring" förklarar Tore Jansson i Språktidningen, i februari 2012, ursprunget av svenska språket och tolkningen av termen "svenska."

Han börjar med att påpeka att svenska inte var identiskt med vad det är idag. Gamla svenska texter kan vara svåra att förstå, medan vi har en bättre förståelse för andra språk som norska.

Det viktiga att komma ihåg här är att gränsen för vad som utgör svenska inte enbart handlar om vår förståelse. Jansson poängterar att "Svenska är inte själva språket, utan en beteckning, ett namn."

Även om språket ständigt förändras, så behåller namnet sin betydelse. Det svenska språket som vi kallar det idag är inte samma som det som kallades svenska då, enligt Jansson. Dagens svenska skiljer sig på vissa sätt mindre från dagens norska än den gamla svenska gjorde.

Utdrag
Det första dokumenterade användandet av ordet "svenska" inträffade på 1300-talet, då det förekom i en dikt som beskrev översättningen till "svenskt språk."

Vid den tiden var Sverige uppdelat i olika landskap, och ett av dem var Svealand, som också benämndes som "svenskt språk." Således existerade detta språk inte i hela det nutida Sverige utan endast inom Svealand.

Det var först år 1347 som Sverige för första gången fick en lagtext som omfattade hela landet, med alla landskap inkluderade.

Denna lagtext innehöll mycket information om Sverige och svenska män. Det framgick också tydligt att domarna var skyldiga att författa sina lagar "på svenska," vilket indikerar att det svenska språket hade tagit form och etablerats som ett skriftspråk.

I sin tankeväckande artikel utforskar Janson frågan: "Så när och hur uppstod det svenska språket?" Svaret på denna fråga är föremål för delade åsikter bland språkforskare.

Vissa anser att det svenska språket utvecklades när språken i Norden började skilja sig åt från varandra.

Å andra sidan hävdar Janson och andra att språket grundades när de som talade det själva ansåg det vara en distinkt enhet.