Introduktion
Det var på fjärde december 2013 som Jason Diakité, även känd och omtyckt som Timbuktu, mottog utmärkelsen från Fem i Tolv-rörelsen för sitt engagemang mot rasism och främlingsfientlighet.

Han firades för att "han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor."

(Svt Nyheter Kultur, 2013, 6 december). Priset togs emot i riksdagen, där Timbuktu sedan höll ett känslosamt tacktal inför alla närvarande.

Utdrag
I denna sektion lyckas Timbuktu elegant införliva en framgångsrik förankring av ämnet som talet kommer att behandla.

Det är dock inte här själva övergången mellan inledning och huvudargumentation äger rum. Denna skiftnyckel uppstår när Timbuktu diskuterar sina krav och icke-krav på respekt, och även när han justerar sin talstil.

Skillnader i användningen av retoriska stilfigurer blir tydliga mellan de olika delarna, särskilt mellan inledningen och huvudargumentationen.

Här övergår han från att diskutera ett specifikt föremål till att omfamna anaforen "jag kräver" genom hela huvudargumentationen.

”Jag ber inte att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver. Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet.”

I de kommande avsnitten tar Timbuktu tillvara på detta citat för att entusiastiskt uttrycka sin vision om hur han vill att det samhälle han lever i ska se ut.

Han applicerar logos genom att klargöra för lyssnaren sina krav och icke-krav, och understryker betydelsen av likabehandling oavsett bakgrund, hudfärg eller sexuell läggning.

Timbuktu kräver rättigheterna och möjligheterna som hans kunskap och erfarenheter berättigar honom till, och han insisterar på att bli erkänd som en integral del av det svenska samhället.

I grunden efterfrågar han det samhälle som de flesta önskar sig – ett rättvist och jämlikt sådant. Det är i detta skede som Timbuktu tar en avstickare från att bara prata om sina egna krav och icke-krav till att reflektera över det han själv kan bidra med till samhället.

Det markerar nästa naturliga övergångspunkt, där han smidigt fortsätter att utforska temat i sin avhandling, samtidigt som han tydligt divergerar från tidigare ämnen.