Innehållsförteckning
Sammanfattning:
Teori:
Syfte:
Hypotes:
Genomförande/material:
Resultat:
Diskussion:
Källor:

Utdrag
Sammanfattning:
Syftet med exkursionen är att undersöka vilken typ av sjö Glasögonsjöarna är; oligotrof eller eutrof; hur den mår, samt vilka arter som hittas i och runt om dem.

Utifrån detta sätts ett exempel på en näringsväv ihop. Slutsatsen är att sjön är eutrof och välmående. En näringskedja skulle kunna se ut så som följande: Växter på sjöbotten - Sötvattensgråsugga - Gräsand

Teori:
Det finns olika typer av sjöar. Den främsta indelningen är mellan oligotrofa, eutrofa och klarvattensjöar. Då klarvattensjöar är väldigt ovanliga utanför de norra delarna av Sverige kommer de inte att nämnas något mer.

Eutrofa sjöar karakteriseras främst av att de är näringsrika, med gott om närsalter. Närsalter är olika mineraler som levande organismer tar till sig för näring. På grund av att sjöarna är näringsrika finns det ofta gott om djuroch växtliv i och runt sjön, däribland alger och liknande.

De många algerna gör att siktdjupet blir grundare. Siktdjup är hur djupt man kan se ner i vattnet med blotta ögat. För att närsalterna ska kunna hamna i vattnet måste berggrunden sjön befinner sig på vara lättvittrad. Lättvittrad berggrund består oftast av kalk, vilket är basiskt. På grund av detta är eutrofa sjöar basiska.

Att något är basiskt betyder att det har ett pH-värde på över 7, där 7 är neutralt. Motsatsen är surt, alltså ett pH-värde på under 7. Ett ämnes pH-värde visar hur mycket vätejoner det finns i det.

Försurning är när något som inte är naturligt surt blir det, till exempel på grund av utsläpp. Oligotrofa sjöar är näringsfattigare. Det beror på flera saker. Det ena är att berggrunden är svårvittrad, vilket gör att det inte släpps ut särskilt mycket närsalter.

Det andra är att oligotrofa sjöar ofta är omgivna av barrskog. Trädens barr är sura, så när de faller i vattnet blir också sjön sur. Detta gör att majoriteten av nedbrytare inte trivs där.

Nedbrytare är mindre organismer, till exempel maskar, bakterier och svampar, som bryter ned organiskt material. I processen frigörs olika näringsämnen. Bristen på nedbrytare gör att sjöbotten täcks av dött material, kallad humus, och att näringsämnen inte kommer ut i vattnet.