Introduktion
Den första gången vi träffades, minns jag inte. Men jag har fått den återberättad för mig, många gånger.

Tydligen var du överlycklig, du höll mig nära och lovade att älska mig villkorslöst för alltid. Jag antar att jag inte hade något val att acceptera det ödet, att lita på att dina ord var sanna löften.

Att din famn var trygg, din blick ärlig och din glädje genuin. Jag var ett glatt barn, från början. Pappa brukade kalla mig sin lilla solstråle. Men det var då. Innan allt raserades. Innan mitt liv blev ruiner av ett forntida palats.

Utdrag
“Nu är det bara att hålla i styret och trampa på pedalerna!” log min kompis glatt och applåderade när jag rullade iväg.

Det gick fort. Jag hade svårt att följa med i pedalernas hastighet och styret lyckades jag inte få ett stadigt grepp om.

Okontrollerat rullade cykeln nerför vägen och jag skrek förtvivlat. “Du måste bromsa!” ropade min kompis som kom springande efter mig.

“Jag kan inte!” ropade jag skräckslaget och såg hur en mörkblå bil svängde in mot vår gata. Skräcken tog över totalt och jag blev som paralyserad.

Skulle jag kasta mig av cykeln innan jag blev påkörd? Bilen skulle inte hinna stanna. Det var väl bättre att kasta sig ner i asfalten och slå sig än att bli påkörd av en bil - eller? Jag visste inte.

Jag hade aldrig riktigt kunnat känna fysisk smärta. Det var alltid den psykiska misshandeln som var värst, som kändes, som gjorde ont.

Blåmärken hade jag många, men de var bara som en naturlig del av huden vid det här laget. “Hjälp!” skrek jag och blundade så hårt jag kunde.

Smällen kändes inte som jag trodde. Den var mjuk. Nästan som om jag kastades in i en stor säng med massa kuddar.

Fast vassare. Men ändå inte alls som jag tänkt mig att det skulle kännas. Hade jag redan dött och var i himlen?

Låg jag på ett fluffigt moln och svävade runt? Försiktigt öppnade jag ögonen. Allt jag såg var grönt. Det tog mig säkert en minut att förstå att jag råkat styra in cykeln i det stora buskaget runt bostadsområdets lekpark.

Jag såg min kompis en bit bort. Klumpen i magen växte när jag såg att du gick bredvid. Din blick var lika mörk som alltid.