Introduktion
Världslitteraturen har ofta som tema haft en ensam skeppsbruten man på en öde ö, ända sedan den grekiske sagohjälten Filoktetes (Homeros, 700 f.Kr.) dagar.

Det var dock Robinson Crusoe i Daniel Defoes succéroman från 1719 som gav denne överlevare ett namn.

Inte visste Daniel Defoe när han skrev Robinson Crusoe att den skulle leda uppkomsten till en helt ny genre av sin typ, Robinsonaden, detta säger Anna Rask i artikel i dagstidningen SvD (2004).

”Det är en effektiv berättarform för att skildra människans kamp i tillvaron, hennes utveckling psykiskt och materiellt, men även ideologiskt, moraliskt och religiöst” (Rask, 2004).

Det centrala temat är naturligtvis kampen för överlevnad. Men det finns också en ideologisk eller psykologisk dimension i en robinsonad.

Utdrag
Upplysningen är en epok som inleddes under 1700-talet och speglar den tidsandan med ökande tilltro till människans förnuft.

Makthavare och auktoriteter började ifrågasättas och kritiseras, det som tidigare hade gällt som rätt och riktigt.

Tron på människans förnuft stod i fokus i upplysningens tankar, man ville få människor att tänka självständigt.

Det kunde innebära att till och med präster ifrågasattes, vad de predikade och vad de sa. Det började komma krav på åsiktsfrihet och religionsfrihet.

Naturvetenskapens utveckling är en bidragande orsak till att vetenskapliga resonemang och förklaringar fick allt större plats och uppfinningsförmågan flödade Därför utvecklades den så kallade upplysningsfilosofin.

Enligt denna filosofi lär vi oss all primär kunskap genom känslor, erfarenhet och intryck dessa binds samman till sekundär.

Det är denna kombination av empirism och rationalism som utgör denna så kallade upplysningsfilosofi.

Upplysningen var en rörelse som spred sig i de europeiska länderna. Flera författare började skriva och ge ut romaner som skildrar samtiden, i essäform.

Exempel på sådana författare var i Frankrike Voltaire och i England Daniel Defoe.

Den sistnämnde skrev romanen Robinson Crusoe (1719). I boken skildras en ung man som lämnar tryggheten i hemmet.

Han seglar iväg för att upptäcka världen, men råkar gång på gång ut för svårigheter till havs och blir till sist strandsatt på en öde ö. På denna ö vistas han i under lång tid, nästan tjugoåtta år.

Under den långa tiden på ön ändras den unge mannens sinnesstämning.

Crusoe tycker först att livet är eländigt och besvärligt. Han är inte företagsam, han känner sig svag, betraktar sig själv som en sådan människa som samhället tidigare ansett att människor var, alltså inte tänkande eller förnuftiga.

Han är missnöjd och för att använda en metafor ser han en bägare som halvtom.

Så småningom finner han sig tillrätta på ön, tycker att livet är väldigt behagligt och trivsamt och istället ser han nu bägaren som halvfull. Han förändras och blir mer lik en upplysningsmänniska.