Introduktion
Idag är det väldigt vanligt att vi berättar en berättelse för unga, för att få dem att må bra, eller kanske bara för att trötta ut dem, så att de kan somna lättare.

Även i skolor berättar man berättelser för barn. Även upp till högstadiet är det inte ovanligt att läraren läser en berättelse högt för klassen. Även att skriva berättelser i skolan är väldigt vanligt.

De flesta av dessa berättelser brukar faktiskt vara sagor. Det vill säga: historier som inte är något mer än en produkt av människans fantasi.

Men barn borde egentligen inte lyssna på sådant. Eftersom barn inte har utvecklat sitt kritiska tänkande fullt ut, eller bara tänkandet för delen fullt ut.

Detta medför problem, som bland annat, att barn inte förstår teman som finns i berättelser. Till exempel: kärlek. Ungar kanske ser på en disneyfilm att en man och kvinna kysser varandra och att detta kallas kärlek.

De lär sig att detta är fint, men de förstår inte det grundläggande konceptet bakom. De vet inte vad det är som fick dessa två att kyssas.

Att pussas eller vad det nu kan vara blir barns version av kärlek, och många ungar har sin första kyss innan de ens kommer in i puberteten och kan utveckla kärlek till det motsatta könet.

Utdrag
Jag ska dock inte tolkas fel, för jag är verkligen inte emot sagor eller berättelser. Det jag dock har ett problem är att barn inte får höra mycket av annat.

Det är vad jag tycker ska ändras, eftersom de inte bekantas med andra genrer och därmed heller tar mycket av sitt tänkande från sagor och böcker.

Det kan vara en anledning till varför flickor i små ålder klär sig rosa, medan pojkar oftast klär sig blått, men sedan att det i tonåren blir tvärtom.

De flesta av dessa sagor skrevs förr i tiden och det går väldigt lätt att se i dem flesta av dessa berättelse att de inte är i enlighet med dagens samhälle.

Även på senare tid är berättelserna problematiska. Om man tar disneyfilmen Aladdin som exempel, så ser man att den är väldigt bekymrande.