Innehållsförteckning
Från landnamstid till ca 1200
1200-talet
1300 till reformationen
Från reformation till 1800
Från 1800 t.o.m. första världskriget
Mellankrigstiden
Republiken
Barn- och ungdomslitteratur

Utdrag
Från landnamstid till ca 1200
De norska nybyggarna som seglade till I. från slutet av 800-talet tog med sig en mångskiftande samling traditioner och minnen.

Bland dessa berättelser fanns en mängd sagor, både historiska och fiktiva, där gudar och hjältar spelade huvudrollen.

I. var även platsen där skickliga skalders utmanande "idrott", känd som hirdpoesi, ägde rum. Deras dikter hyllade kungar och makthavare.

Denna muntliga tradition var grundläggande. När kristendomen infördes runt år 1000 och kontakten med Europas kyrkor ökade, blomstrade skrivkonsten.

I. födde en växande författarverksamhet. Den första isländska historikern på I. var Sæmundr Sigfússon, troligtvis den första nordbon som studerade i Paris.

Hans förlorade verk, sannolikt skrivna på latin, var en krönika om de norska kungarna och de viktigaste händelserna på I.

Ungefär år 1100 började isländskan användas för nedteckningar. Den första kända grammatiska avhandlingen, troligtvis författad runt 1150, behandlar olika ämnen såsom lagar, släktforskning, kristna trosbekännelser och "kunskap som Ari Thorgilsson samlade med djup insikt" – detta hänvisar till Are frodes historiska verk.

Hans verk "Íslendingabók" har bevarats, och det är en kortfattad isländsk historia från tidig landnamstid fram till ungefär 1120.

Möjligen var Are även involverad i "Landnámabók", som beskriver omkring 400 framstående landnamar (nybyggare), deras ursprung, bosättningsplatser och ättlingar.

1200-talet
Under 1200-talet blomstrade den medeltida isländska litteraturen, och detta sekel betraktas som en särskilt betydelsefull period.

Inte minst framträdde under detta århundrade de unika islänningasagorna, som spände över hela tidsperioden.

Dessa anonyma texter inkluderar mästerverk som "Egill Skalla-Grímssons saga," "Laxdœla saga," "Eyrbyggja saga," "Njáls saga" och "Grettes saga."

Med sin verklighetstrogna skildring och livliga dialog utgör de tidlösa exempel på klassisk epik. Dessa berättelser utspelar sig främst under de hundra åren från grundandet av Alltinget 930 till 1030, en era som ofta kallas sagatiden.

En stilistisk släkting till islänningasagorna är fornaldarsagorna, som behandlar tiden före landnam. Dessa berättelser har ofta en mer mytisk prägel med jättar, dvärgar och sagodjur som centrala inslag.

Mot slutet av 1100-talet tillkom sagor om missionskungarna Olav Tryggvason och Olav Haraldsson, även kallad "Hellig Olav."

En omfattande biografi över kung Sverre författades av abboten Karl Jónsson. En framstående gestalt under denna period, både litterärt och politiskt engagerad, var Snorre Sturlasson.

Hans Edda, skriven i början av 1220-talet, lade grunden till studiet av norrön mytologi och isländsk poesi och är än idag en ovärderlig källa.