Straat uppfinner ett språk av Wolfgang Kohlhaase | Uppgift

Inledning
Straat hör hur man ropar upp några nummer i högtalaren. Det tionde och sista är hans. Han känner varken fruktan eller hopp.

Han kliver ut ur ledet, raglar mellan ryggar och ansikten bort mot slutet av sin baracklänga, viker av mot höger och går med mödosamma steg i riktning mot mannen som har ropat upp honom och som står på ett podium med en mikrofon framför sig.

Det är april nittonhundrafyrtiofyra. Straat, den tionde av dem som får ställa upp sig med ansiktet mot väggen, är intill döden trött fast det är tidigt på dagen och fast han är mycket ung.

Om han lyfter blicken ovanför vakthusets tak kan han se himlen, som den här dagen är täckt av tunga moln. Och följer man molnens färd västerut kommer man till Holland.

Utdrag
För nu är Straat Battenbachs man. Han ska inte brännas till aska, det vore synd på ett sådant huvud. Han ska få soppa och bröd sa att han kan samla nya krafter, tänker Battenbach och gnuggar händerna.

Honom själv har man visserligen spärrat in, för koppleri, alltså inget politiskt, men man hindrar i alla fall inte att han lär sig persiska.

Det upptäcker förresten inte Roeder heller, han vet inte att den mätte fångvaktaren och den hungrige holländaren har ett språk som förenar dem.

Det vet bara Straat. Han bestämmer över ord och regler. Hur många ord kommer han att behöva, i hur många dagar?

Så snart Roeder går och äter middag ropar Battenbach till sig Straat och sätter sig vid bordet i arbetsrummet med penna och papper färdig att tillägna sig det persiska språket.

Första dagen vill han också veta lite om själva landet. Straat låter det vara varmt där,han låter kvinnorna vara vackra, de fattiga fattiga och de rika rika. Battenbach är nöjd, just så har han föreställt sig det.

Själv kommer han från nöjesbranschen, finns det sådant också? Horhus? Straat förstår inte genast vad Battenbach menar och denne förklarar.

Ja, naturligtvis, absolut, säger Straat. Och Battenbach nickar, det är precis som han trott. Men nu vill han lära sig några ord: snaps, polis, tack, varsågod, bord, stol, säng, restaurang, kotlett.

Straat får inte tveka, inte första dagen. Han säger i tur och ordning: alan, monato, laps, nam, toki, sol, oltok, runidam, kotlett. Det sista är ett låneord, säger Straat, det är internationellt.

Med tung hand skriver Battenbach upp allt. På kvällen under det trasiga täcker, rygg mot rygg med sin britskamrat, söker Straat med förlamande trötthet i huvudet efter ord, men framför allt ett system med vars hjälp han kan komma ihåg dem.

Omgiven av de utmattade medfångarnas tunga andetag formar Straats läppar ord som ingen tidigare har hört: or, tal, mel, det vill säga; jag, du, han.

Battenbach slår honom med knytnävarna mellan ögonen, sparkar honom på smalbenen, dunkar honom mot väggen, Battenbach skakar av ilska och besvikelse.

Det är på grund av ordet ruindam, det persiska ordet för restaurang. Straat hittade på det första dagen, och nu när Battenbach frågar om det igen kommer han inte ihåg det.

Han visste att det var något som han hade glömt, men Battenbach lät honom inte kasta en blick på sina anteckningar

utan han väntade i två dagar och skrev upp nya ord som Straat fick bokstavera så att han inte skulle kunna kika över axeln på honom

och nu har Battenbach det här holländska svinet under knytnävarna och ska göra sig av med honom redan före middagsrastens slut.

Det är tio år sedan han var i Persien, skriver Straat förtvivlad, då var han ju bara ett barn, och ruindam är ett mycket ovanligt ord, han hade kommit ihåg det av en slump

restaurang heter egentligen mardam, men när han inte har papper och penna kan han inte friska upp minnet.

Få gratis tillgång till uppdraget

Ladda upp en av dina egna uppgifter och gå åt den här. Det tar bara två minuter