Introduktion
Dykresponsen bland däggdjur är en anmärkningsvärd anpassning som har utvecklats genom selektion över tusentals år.

Det är en fysiologisk skyddsreaktion som optimerar andningen och förlänger överlevnadstiden under vatten.

Denna reaktion är särskilt uttalad hos vattenlevande däggdjur men kan också utlösas hos de som lever på land, även om den inte är lika kraftig.

Dykresponsen fungerar oberoende av medvetandet och regleras helt av det autonoma nervsystemet. Uttrycket "dykrespons" omfattar tre olika mekanismer som kan indelas i strupresponsen (LCR, Laryngeal Chemo Reflex), trigeminusresponsen och facialisresponsen.

Denna experiment behandlar hur hjärtfrekvensen påverkas när ansiktet sänks ner i kallt vatten. Specifikt fokuseras trigeminusresponsen i detta sammanhang, medan de två återstående reflextyperna inte kommer att diskuteras närmare i denna rapport.

Innehållsförteckning
Inledning
Frågeställningar
Material Och Metod
Resultat
Diskussion
Källförteckning

Utdrag
I enlighet med vårt utfall framträder att en minskning av hjärtaktiviteten skedde med ungefär 20 % bara några ögonblick efter att ansiktet kom i kontakt med vattnet.

Ett flertal studier har grundat MDR och har klargjort att tre stora förändringar inträffar i kroppen vid kontakt med kallt vatten på ansiktet.

Det första stadiet är bradykardi, som aktiveras omedelbart vid nedsänkning. Hjärtfrekvensen minskar med 10-25 %. Detta minskar syreförbrukningen.

Tidigare tester av MDR på sälarter demonstrerar deras kraftiga dykreflex. Innan sälarna utsattes för det iskalla vattnet låg pulsen på 125 BPM (slag per minut), och när de nedsänktes sjönk pulsen drastiskt till endast 10 BPM.

Denna pulssänkning prioriterar de primära organen framför de sekundära, och säkerställer överlevnad.

Det andra stadiet är perifer vasoconstriction, där blodkärlen dras samman. Detta aktiveras efter några minuter och transporterar blod selektivt till de vitala organen. Däggdjurens centrala organ (hjärna, lungor, hjärta osv.) kräver en konstant syretillförsel för att fungera.

Eftersom centrala organ har kortare överlevnadstid än de sekundära organen, orsakas deras vävnad och celler att dö snabbare vid syrebrist. Detta medför försämrad muskelfunktion.