Introduktion
Den här introduktionen riktar sig till dig som är ny vid universitetet och som aldrig tidigare har skrivit en akademisk uppsats

eller till dig som inte är ny, men som aldrig tidigare har skrivit en uppsats inom humanistiska eller sam- hällsvetenskapliga ämnen.

Den är avsiktligen mycket kort och ger endast en introduktion till de mest grundläggande kunskaperna. Den syftar till att få dig som skall skriva uppsats att komma igång så snabbt som möjligt.

Den tar upp syftet med att skriva uppsatser, hur ett standard-PM bör se ut, problemet med fakta och värderingar

vad man bör tänka på när man skriver, några ord om formalia, några ord om vad oppositionen innebär samt ett kortare avsnitt om vad som skiljer ett bra PM från ett dåligt.

Att lära sig att forska och att skriva uppsatser är ett hantverk som bara kan läras genom praktisk övning.

Den här vägledningen pekar bara åt vilket håll du som författare skall gå, resten får du klara själv. Skriv!

Och bli inte besviken när du får kritik och plötsligt inser att allting skulle ha kunnat vara så mycket bättre – det kommer alltid en ny chans!

Innehållsförteckning
Inledning 4
Varför skriver vi uppsatser? – Frågeställningen 4
Dispositionen 7
- 1. Inledning 7
- 2. Presentation av material 7
- 3. Analys 10
- 4. Slutsatser 12
Två varianter men samma princip 13
Den röda tråden 14
Fakta och värderingar 15
Att tänka på när man skriver 20
Formalia 22
- Fotnoter 22
- Referenslista 23
Om oppositionen 25
Vad skiljer ett bra PM från ett dåligt? 27
- Det självständiga bidraget 27
- Medvetenhet 27
Till sist . . . 28
Referenser 30

Utdrag
Det är naturligtvis lättare att bara studera Skåne än hela Sverige, men är inte problemet att man då bara säkert kan säga något om Skåne och inte om hela Sverige?

Det är förvisso sant, men Skåne är ju ändå en del av Sverige så någon form av generell kunskap som kan antas gälla för hela landet kanske man kan få fram.

Och dessutom är det bättre att göra en lyckad studie av Skåne än en misslyckad av hela Sverige. En annan variant vore att avgränsa antalet tänkbara orsaker.

Man kan i och för sig tänka sig hur många orsaker som helst, men tar vi oss an de vi tror är de viktigaste har vi i alla fall lärt oss något.

På detta sätt kan man göra sin frågeställning mer och mer precis och därmed mer och mer lätthanterlig.

Ett PM bör inte behandla mer än en frågeställning. Det finns naturligtvis inget förbud mot att behandla mer än en, men det är inte särskilt bra om man inte har plats för det.

Dessutom bör man göra det mycket klart för sig själv och för läsaren vilken ens huvudsakliga frågeställning är.

Det är ett mycket vanligt misstag, även bland erfarna författare, att blanda samman huvudfråge- ställningen med sidofrågeställningar.

Det är naturligt att en frågeställning ger upphov till följdfrågor. Följdfrågor som är direkt nödvändiga för att kunna svara på huvudfrågan, men också mycket intressanta sidofrågor som också är värda att besvara.

Det är då viktigt att komma ihåg att följdfrågorna måste hänga samman med huvudfrågan. Ett annat mycket vanligt misstag, är att ställa för många och ovidkommande följdfrågor. Så här kan det se ut:

Vilken är orsaken till framväxten av invandrarfientliga partier i Skåne? Hur många sådana partier finns det?

På vilket sätt skiljer de sig? Vad vill de? Kan man säga att de är rasistiska? Är de en fara för demokra- tin?

Ingen av dessa frågor är ointressanta och den som satt sig in i ämnet kan säkert besvara dem, men frågan är om alla frågorna måste vara med för att huvudfrågan skall kunna besvaras.

Måste vi ta upp frågan om hur man skall definiera begreppet rasism och måste vi studera effekterna på demokratin, för att kunna bestämma orsakerna bakom de invandrarfientliga partiernas fram- växt?

Nej, det måste vi inte. Då är det bäst att inte ta med de frågorna, efter- som de inte hänger ihop med huvudfrågan.

Risken är annars att författaren och inte minst läsaren, inte kan urskilja vilken huvudfrågan är. Det bästa är att ställa så få frågor som möjligt, och undvika ovidkommande frågor helt och hållet.