Introduktion
Under 1800-talet och in på 1900-talet, saknade psykiatrisk behandling på anstalter för de som ansågs sinnessjuka eller galna evidensbaserad grund i praktiken.
Det betyder att det inte fanns vetenskapligt beprövade metoder som visade att behandlingarna faktiskt gav positiva resultat och kunde leda till att en patient tillfrisknade genom behandlingen.
Dessutom togs inte patienternas individuella livssituationer och välmående i beaktande vid tillämpningen av metoderna. Istället tillämpades samma metoder på alla patienter som diagnostiserats med psykisk sjukdom.
Utdrag
Överraskningsbad och återupplivning var andra grymma behandlingsmetoder som praktiserades. Patienter kunde ställas på en plattform ovanför en isvak.
Golvet kunde sedan öppnas när patienten minst anade det, och denne föll ner i det iskalla vattnet. En annan metod var att placera patienten i en kistliknande bur och sänka ner den i vattnet tills personen slutade andas, för att sedan försöka återuppliva dem.
En läkare vid namn Benjamin Rush trodde att psykiska sjukdomar berodde på överskott av blod i hjärnan. Därför förespråkade han olika kallvattenbehandlingar.
En särskild "lugnare" designades, som liknade en elektrisk stol med spännen för armar och ben. En fyrkantig kåpa med kallt vatten användes för att kyla patientens huvud.
Patienterna satt i denna "lugnare" i flera timmar i sträck. Denna mörka period av historia visar på bristen av förståelse för psykiska sjukdomar och på de ohyggliga metoder som användes i ett försök att behandla dem.
Det är viktigt att se tillbaka på dessa händelser med förskräckelse och förståelse för hur långt vår syn på och behandling av psykisk hälsa har utvecklats sedan dess. På 1930-talet framträdde lobotomin som en av de brutala men dominerande behandlingsmetoderna.
Dess inspiration kom från en amerikansk järnvägsarbetare som överlevde en kraftig explosion där en järnstång genomborrade hans huvud och resulterade i förändrad personlighet.
Den portugisiska läkaren Egas Moniz drogs till denna berättelse och föreslog att man genom att nå hjärnan via pannloben och avlägsna nervbanor till de djupare delarna av hjärnan som styr känslolivet, kunde manipulera och forma personligheten efter önskan.
Tanken var att behandlingen skulle bota oro och ångest, men tragiskt nog resulterade ingreppen i allvarliga hjärnskador, funktionshinder och hög dödlighet.
Egas Moniz utförde en serie testoperationer på schimpanser som tycktes vara framgångsrika, vilket ledde till att han började tillämpa metoden på människor.
Hans upptäckt ansågs vara så betydelsefull att han tilldelades Nobelpriset för sitt genombrott. Själva ingreppet involverade att patienten sövdes och sedan borrades hål i tinningarna med en borr tills man nådde en tillräcklig djup nivå där man trodde att den felande delen fanns. Därefter användes ett spadliknande verktyg för att manipulera omkring i området.
Lämna ett svar