Introduktion
I alla tider och i alla kulturer är traditionerna och ceremonierna vid dödsfall och begravning lika starka som livet självt.

När någon somnar för alltid och lämnar sina nära och kära upplever man sorg och ett tomrum. Men den som gick bort i tron på Jesus är räddad för evigheten.

Jesus: I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Johannes 14:2 2

Tanken på döden är skrämmande och man vill helst tränga bort dem. Livet är det vi känner väl, döden däremot det okända.

Det finns en mycket stor litteratur, där döden och föreställningen om döden är det centrala temat: filosofer från Sokrates till Wittgenstein, teologer från Augustinus till Martin Buber

demografer, sociologer, psykologer, litteraturforskare, etnologer, antropologer, arkeologer och medicinare har från sina forskningsområdens utgångspunkter behandlat människan och döden. Döden framstår som en av de tre stora existentiella frågorna – kanske den största.

I bibeln finns inte något om begravningen men en rad sorgebruk, delvis främmande för oss, nämns i den hebreiska bibeln och skymtar även i bibelns grekiskspråkiga delar. Israeliterna begravde sina döda brända så snart så möjligt.

De efterlevande gav starka utryck för sin sorg, och detta under lång tid; de sju dagar som nämns i 1 Mos 50:10 (jfr.Job 2:13) kom att bli regel.

Innehållsförteckning
Sidan 3: Inledning

Sidan 4 : Kristendomoch deras begravning. Den judiska begravningsceremoni och Muslimska begravningen.

Sidan 5 :Buddism och begravning

Sidan 6: Begravning, individen och samhället

Sidan 7: Källkritik

Sidan 8: Källista

Utdrag
Ceremonin är mer omfattande är hos de kristna och processen pågår i mer ett år efter att någon familjemedlem dog.

Syftet med den synnerligen långa processen är att de berörda gör allt tillsammans och på detta sätt bearbetar man sin sorg. Hela släkten deltar utom pojkar och flickor som är under 13 år.

Man klär den döde i ett särskilt klädesplagg som heter kriah. De sörjande vakar över den avlidne och kallas onén.

Inför själva begravningen genomför man en rituell tvagning av liket och klär den i vitt. Döda män får en särskild bönesjal i kistan.

Kistan är gjort av trä utan metallinslag då anses det metall vara en symbol för krig medan den avlidne ska vara i fred.

Enligt de judiska traditionerna ska man begrava så snart som möjligt dock ej under sabbat/helgdagarna. En rabbi håller ceremonin.

Man lägger inte blommor utan var och en kastar tre skorpor jord ner kistan sänks ner. Direkt efter begravningen påbörjas minnesvecka.

Man sorger den avlidne och huset står öppet för alla vänner som kan komma på besök. Man ska täcka alla speglar och man äter på golvet.