Introduktion
När Galileo besökte en kyrka, fick han syn på en takkrona som gungade fram och tillbaka. Med tiden märkte han att gungningshastigheten minskade, men det som verkligen förundrade honom var att tidsperioden det tog för kronan att slutföra en gungning fram och tillbaka förblev konstant, trots att hastigheten minskade.
Vid vidare experiment upptäckte han också att vikten som hängde från pendeln inte påverkade tiden för gungningen. Detta var mycket förbryllande. Här följer den givna ekvationen:
Innehållsförteckning
Inledning
Materiel Och Metod
Resultat
Diskussion Och Slutsats
Felkällor
Utdrag
Hypotes
Vid en vertikal fjädersvängning verkar det ganska klart för mig att massan skulle påverka svängningstiden, särskilt när svängningen äger rum i vertikalt plan.
Ju mer vikt fjädern måste "dra upp" i varje svängning, desto mer påverkan påverkar massan. Trots att fjädern återgår snabbare är det arbete som utförs av fjädern fortfarande större.
För de som inte har erfarenhet av pendelrörelser verkar det mycket naturligt att tänka att massan skulle påverka svängningstiden, särskilt med tanke på att alla är medvetna om att mer massa resulterar i mer hastighet när gravitation är involverad.
Genom att ta det ett steg längre måste man dock överväga att ökad hastighet innebär att det tar längre tid för gravitationen att bromsa rörelsen på andra sidan.
Det innebär att pendeln kommer att nå en "högre" punkt i sin halvcirkelbana, vilket potentiellt kan jämföra sig i slutändan.
Med sunt förnuft kan man också se att en kort snodd kan pendla fram och tillbaka mycket snabbt utan att mycket kraft behövs.
Däremot krävs det mycket mer ansträngning för att sätta en gunga i svängning. Därför är jag övertygad om att snoddens längd är den avgörande faktorn för svängningstiden.
---
Metoder
Del 1a
Svängningstiden för en fjäder med fastsatta vikter har blivit noggrant mätt. För att minimera eventuell felmarginal utfördes mätningen fyra gånger för varje olika vikt.
Dessutom registrerades svängningstiden för tio svängningar. Därefter dokumenterades resultaten i två separata tabeller och en graf ritades sedan upp på miniräknaren.
Den uppvisade en linjär likhet, vilket verkade osannolikt, så ytterligare tre olika vikter testades för att bedöma om grafen förändrades. När ekvationstypen väl var fastställd kunde miniräknaren exakt beräkna dess värden.
Lämna ett svar