Innehållsförteckning
1. Beskriv den historiska utvecklingen av den samhällsbaserade psykiatrin från 1800-talet och fram till idag.

2. Redogör för psykiatrireformen.

3. Förklara vad ett socialpsykiatriskt arbetssätt innebär.

4. Förklara begreppet socialpsykiatri.

5. Redogör för de olika yrkesrollerna inom socialpsykiatrin.

6. Förklara begreppet stigmatisering.

7. Redogör för och förklara stigmatiseringsprocessen.

8. Vilka grupper i samhället riskerar att stigmatiseras anser du?

9. Hur kan vi motverka stigmatisering av vissa grupper i samhället?
För dig som strävar mot betyget A

Läs om Ann-Charlotte på sidan 22. Gör en utförlig och nyanserad beskrivning av stigmatiseringsprocessen samt återhämtningsprocessen med A-C i fokus.

Utdrag
Vetenskapen om psykiatri tog fart i slutet av 1800-talet, innan dess ansågs individer med psykisk störning som sinnessjuka och skulle uppfostras till att arbeta på slutna anstalter.

Det var först i mitten av 1800-talet som individer med psykisk störning sågs som sjuka, de kallades då för dårar.

Det startades upp flertalet, stora hospital där individerna fick vård, senare kallades dessa vårdanstalter för mentalsjukhus. Under denna period togs första steget mot ett humanistiskt synsätt.

Personalen på mentalsjukhusen rekryterades från armén och läkare arbetade där som en bisyssla då psykiatrin var ett ointressant ämne.

1800-talets behandlingsmetoder kan idag beskrivas som tortyr, många individer avled på mentalsjukhuset på grund av infektionssjukdomar eller undernäring.

Få av de inskrivna kunde tillslut skrivas ut. De sinnessjuka ansvarades av socknarna och sockennämnden, idag kallat kommun och kommunfullmäktige.

En fattigvårdslag grundades 1847, med en grund från de humanistiska och liberala idéerna.

Socknen och sockennämnden hade den obligatoriska uppgiften att försörja de fattiga och sinnessjuka individerna.

Dock ändrades fattigvårdslagen år 1871 till att kommunen endast hade skyldighet att försörja de då kallade vansinniga individerna samt minderåriga barn.

Under 1900-talet höjdes mentalvårdens betraktande, det ställdes krav på att personal skulle utbildas och att livet skulle bli godare för både patienterna och personalen.

Det skapades då ett nytt yrke, mentalskötare och mentalvården utökades, det byggdes även 16 stora mentalsjukhus till i landet.

Landstingen öppnade sedan psykiatriska kliniker vid lasaretten på 1950-talet.

Med hjälp av psykologiska teorier om människans utveckling och orsaker till psykiska sjukdomar skapades en ökad förståelse för patienterna med psykisk störning.

Mentalvården omorganiserades då stegvis till ett arbete utifrån varje patients behov.

Sociologer började på 1960- och 70-talen kritisera den psykiatriska vården, då de ansåg att anstaltslivet orsakade anstaltskador, så kallat hospitalisering och vården var passiviserande.

Det öppnades då socioterapeutiska avdelningar på mentalsjukhusen, där aktiviteter som exempelvis matlagning och dramaövningar aktiverade patienterna.

I slutet av 1600-talet bildades riksförbundet för social och mental hälsa, förkortat RSMH, vilka ansåg att vården skulle skapas på mer frivillighet än tvång.

Vården blev då moderniserad och vård samt behandling började utföras på öppna psykiatriska mottagningar.

Under 1990-talet togs mentalsjukhusen bort och individer med psykiska störningar fick då vård inom den öppna vården, där läkare, sjuksköterskor, skötare, psykologer och kuratorer hade ansvaret.